Am a gran? Aargman! Ran a mag...

Fastnade på den numera konkurrerande blaskans kultursida häromdan... de hade ett knäck om Joakim "Är det fanemej inte dags att killen får Nobelpris i litteratur snart!?!?!?" Pirinen, och hade, som sig bör, illustrerat detta med en av Herr Eminente Seriesnillet Pirinens egna kreationer. Det var en sida där han gjort anagram på sitt eget namn och sedan gjort, sedvanligt fantastiska och bisarra, teckningar som skulle illustrera nämnda anagram.

I inspirationens hetta krävdes det givetvis inte mycket för att min narcissism skulle ragga upp min ordvrängarpsykos och försöka göra sammalika med mitt eget namn (det vill säga "Håkan Kjellgren").
Det gick inte riktigt lika bra för mig.
Vilket beror på: A: Jocke Pirinen är ett geni, jag...notsomuch. B: mitt namn är inte alls lika anagramvänligt som Jockes...har liksom inte ett lika optimalt vokal-konsonant-ratio.
Fast mest "A" ("B" var nog mer en ursäkt för att slippa erkänna "A").

Men några dumheter blev det. Som:

Jag - en hel kål, n kr.

Ja, Hr Glen Kånkel!

J. kan lång herkel.

Nån hl kakelgrej. (hl=hektoliter, alltså)

Ha klen lång jerk. (okej, den där borde barnförbjudas...tror jag?)

Hell, J, en grannkåk!

L-G! Kaj! Hånken ler!

Åh, klajn klenger!

Lånehaj, kreng kl.!

H.K: enkel jålgran

Kjell hånar en K-G

J, en kg hal ål, en kr.

...ja, som ni märker ballade det ur ganska snabbt... och jag orkade just nu bara illustrera en av dem. Vilken blev ganska bra (?!?)...men då tog jag ju å andra sidan, Fröken Harry-Potter-bästsäljarinnan till hjälp åxå:

J.K. håller ankgen.

Freskande...

En kollega på nattskiftet skulle få en liten askedspresent. Han skulle visserligen inte sluta, bara byta skift, men eftersom nattskiften går om varandra på nyhetsredaktionen så hade det ju lika gärna kunnat vara att han flyttade till Australien. Eller varför inte Swaziland.
Hursomhelst satt vi å spånade om vad han skulle få, och kom in på "sista natten"-temat. En god idé var att knyta an till den gamla filmen "Sista natten med gänget". Även om det hade varit roligt, insåg vi emellertid snart att det hade varit för tidskrävande att spela in en helt ny version av filmen, med oss själva i rollerna, så vi slog fast att en rimligare variant var att göra en remake på da Vincis "Sista nattvarden". Med oss själva som lärjungar. Centralplatsen i tavlan skulle givetvis innehas av gåvans mottagare, även kallad J-R. Så J-R fick bli J-K.
Och eftersom jag är löjligt förtjust i att sitta och knåpa med saker i photoshop så tog jag med stort nöje på mig uppdraget att göra Leonardas gamla kladd lite bättre.
Så här bidde det.


Om nån skulle ha råkat ligga och sova de senaste typ två tusen åren (I'm looking your way, Amenhotep III!) och därför har koll på vare sig sista nattvarden eller Lenny da V:s återskapelse av densamma, så finns hans originalversion HÄR.