Samtalsterapi eller feministiskt uppror? Or both?

Äsch, nu blev 140 twittertecken för lite igen. Tar det här i stället, eftersom jag är för feg (eller vis?) för att kasta mig in bland kommentarstrollen på Aftonbladets webb…

Så, apropå min vän Natalias text:

Visst, det är lätt att en grej som #prataomdet skenar och blir väl mycket narcissistisk kvasiterapi… (vilket det ju mycket riktigt, i någon mån, också gjort).
Men måste varje enskilt inlägg i #prataomdet vara ett feministiskt uppror? Sa någon att det skulle vara det? Jag vill tro att det här handlar om det stora perspektivet och den stora effekten, om att just våga/kunna Prata Om Det (snarare än vittnesmål om vidriga incestupplevelser och anekdoter om halvtrista fylleligg), och på så vis ge sex (i allmänhet) mer språk, mer kommunikation, mer kartor över gråzonerna och deras våldsamma fallgropar.
Och om folk i samma veva får möjligheten att prata av sig lite (och är det något fel i att göra det; jag kräks i allmänhet på självhjälpstrams, men att få prata ut ser jag oftast som något positivt), gör det något?
Att vi pratar om det berövar oss för den delen inte heller på något vis möjligheten att prata om andra saker som är viktiga att prata om‚ som exempelvis det sexuella våldet och tortyren i Kongo.

Nåväl. Har ju skrivit massa om det här redan, nedan.
Och de narcissistiska dimensionerna i #prataomdet-fenomenet, och vikten av att samtidigt ha rätt att INTE prata om det, har jag kommenterat här (kommentar till blogginlägg).

**

För alla er som såg bilden i mitt förrförra inlägg (vilket är exakt och precis noll personer och inte en enda kotte) och frågade sig varför jag inte photoshoppat in ett metspö i famnen på Fru Velander, så är det självklara svaret att det skulle ha varit alldeles för uppenbart. Och inte alls lika meta även om det skulle vara mer meta.

I stället får ni här en gammal liten dikt som jag skrev en gång i tiden. Helt apropå alltså.

Meta

Jag satt länge med mitt spö vid vattnet.
Plötsligt lyckades jag fånga
en krok med en mask på.

Jag har inget att prata om men en hel del att säga

Tisdagskväll. Jag sitter och läser senaste numret av Bang. Maria-Pia Boëthius tycker "att unga tjejer behöver knulla runt jättemycket, minst lika mycket som unga killar".
Jag vet inte varför jag blir så kluven av att läsa det. Kanske för att jag som ung kille inte alls knullade runt jättemycket. Jag knullade inte runt över huvud taget. Faktum är att jag knappt knullade alls. Jag knullar fortfarande inte runt jättemycket ens när jag blivit äldre kille (eller "man", jag är ju trots allt 33. Får jag kallas "man" även om jag inte har knullat runt jättemycket?).
Eller nej, det kan ju inte vara fel det hon tycker. Vi snackar ju om Maria-Pia-För-Fan Boëthius! Ja, hon har ju givetvis rätt. Men ändå…

Bara minuten senare fastnar mitt svepande öga på ett nytt inlägg i min twitterfeed. Det är från Johanna Koljonen. Det kommer snart att följas av ytterligare ett. Och ytterligare ett och ännu ett och ännu ett. Fler twittrare kommer att haka på. De (och jag) kommer uppmana Johanna att våga prata om det. Börjar själva prata om det. Det kommer att sprida sig, snabbt, hashtagen #prataomdet blir en lavin, ett fenomen, som snart sprider sig utanför twitter, ut i den stora vida debatten.
Det är till de här tweetsen, redan de första, som Maria-Pias ord verkligen clashar i mina tankar.

Johanna Koljonens inledande tweets berättar inte bara att hon själv befunnit sig i sammanhang där gränsen blivit suddig mellan å ena sidan sexuell vilja och njutning och å den andra våld – de belyser också just den där suddigheten, om att det inte alltid är så lätt att säga vad som är rätt och fel, att det faktiskt kan kännas rätt och fel samtidigt. Och att detta är ett vanligt förekommande krux (vilket den följande #prataomdet-aktiviteten på twitter snart blir ett bevis på) som vi bara kan få bukt med om vi kan ge det ett språk, om vi vågar att – prata om det.
Och, väljer jag att tolka det som, att vi därför behöver prata inte bara om de tillfällen och de erfarenheter då gränsen mellan ömsesidig njutning och utnyttjande våld suddats ut, utan även om just suddigheten, om känslorna och motsägelserna, om sex i allmänhet – och på så vis i bättre utsträckning undvika att det inträffar någon form av sexuellt utnyttjande till följd av ett kommunikationsmisslyckande eller en skev maktfördelning parterna emellan.

* * *

Det är där Boëthius uppmananing, trots sin (utgår jag ifrån jag) goda intention, känns väldigt olustig. För ju mer man knullar runt, desto oftare torde man rimligtvis ställas inför det faktum att sex trots allt är ett möte mellan två olika uppfattningar, mellan olika förväntningar och känslouppsättningar och viljor. Ett möte där den där suddigheten därför lätt uppstår, där kommunikationen lätt kajkar och den ena parten lätt hamnar i trubbel.
Människor är alltid olika varandra, och det som skiljer en person från en annan, exempelvis mig från en kvinna, vem som helst, är inte främst våra kön (eller för den delen tro eller ursprung eller nationalitet eller hudfärg eller sexuella läggning), utan det enkla faktum att vi är olika individer. Men aldrig blir detta faktum så påtagligt som i ett sexuellt sammanhang, och jag tror att det är därför man lätt begår misstaget att ge könsskillnaderna så stor vikt och hänga upp sig på något kvinnor-är-från-Venus-män-är-från-Mars-trams som sedermera blir en alldeles för bördig grogrund för ojämställdhet, sexism och genusbetingat maktmissbruk. I stället för att bejaka både skillnaderna och likheterna mellan varandra som individer.

Det är nog ordet "behöver" i Boëthius åsikt som kliar obehagligt i mina tankar och känslor. Jag låter bli att tolka hennes "unga killar" som ett generaliserande felslut (även om den kritiska tolkningen också torde ha viss relevans i jämställdhetsdebatten), för det är inte riktigt det som stör mig (inte i det här sammanhanget) utan ställer mig i stället frågan: "behöver" unga tjejer (eller för den delen unga killar) verkligen knulla runt?

* * *

Jag förlorade min oskuld när jag var 19. Ganska sent, antar jag. Men att det var "sent" gör mig inget, och det gjorde mig inget då. Visst, som tonårskille var jag givetvis, som vilken tonårskille som helst, kåt mest hela tiden och ville självfallet få ligga mest hela tiden. Men jag kände inte för den sakens skull att jag var tvungen att veva ut kuken och sätta den i arbete vid första bästa tillfälle. Någonstans ifrågasatte jag nog ganska tidigt i min sexuella förvirring de allmänna uppfattningarna och snacken och förväntningarna, och blev därigenom tämligen trygg i både min sexualitet och min kättja. Trygg nog att inte behöva knulla runt eller ens få förstagångsligget överstökat för att bevisa den. Det var inte någon ideologisk eller idealistisk eller ens särskilt pragmatisk ståndpunkt – jag sket nog bara helt enkelt i "samhällsnormernas påtryckningar" och tänkte att när det händer så händer det, och då kommer det troligtvis/förhoppningsvis vara fint och otvunget och naturligt.
Vilket det sedermera var.
Okej, det är inte så att allt sex jag haft sedan dess varit alldeles perfekt, men jag har aldrig känt att det varit nervöst över tjusningens gräns eller att det varit tvunget eller ovilligt, utan att det funnits en kommunikation och en samklang, om inte alltid i orgasmen så i alla fall i viljan. (Vågar jag tro att det inte känts något tvång hos mina partners heller? Ja, jag vågar tro det, men jag vågar inte utgå ifrån det).

Jag knullar fortfarande inte runt, inte ens lite. Och det var ett bra tag sedan jag hade ett seriöst förhållande, så you do the matte… Precis – jag har alltså inte sex särskilt ofta. Och jo, det var ett bra tag sen nu.
Och jo, visst saknar jag det. Mycket. Och jo, visst vill jag ha det. Mycket. (Och när någon omtänksam vän påpekar att jag verkligen behöver få ligga så har vederbörande väldigt rätt).
Men grejen är att det ändå inte gör mig särskilt mycket. Det är liksom ingen jättebig deal. På grund av att sex inte heller är, eller behöver vara, någon big deal… och, motsägelsefullt nog, samtidigt/just därför är en big deal.
Det är nog, inser jag i skrivande stund, i denna motsägelse som så mycket av både värdet och kruxet med sex ligger – det är en big deal genom att inte vara det. Huh? Jo, så här: när det sker helt ärligt och naturligt – som en "ingen big deal" – som en inte avsaknad av kommunikation utan som en del och en renodling av kommunikation – det är då det blir fantastiskt, och därmed en big deal.
Det är det sexet jag saknar och vill ha. Och det finner jag, för egen del, bara vara möjligt i en seriös relation.
Visst, den där ärligheten, det kravlösa, kommunikativt klara, på-samma-våglängd-sexet kan givetvis infinna sig även i ett engångsligg, i ett opersonligt, tillfälligt, rent kroppsligt knull precis som i det djupt relationsodlade, samklingande älskandet. (Och jo, självfallet kan man ha ett samstämmigt, nästan helt "bara kroppsligt" råknull även i en djup relation).
Men risken är nog betydligt större att det inte gör det, att olikheterna parterna emellan gör sig alltför påminda och att jämvikten i maktförhållandet tappas bort och någon utnyttjas eller känner sig utnyttjad, eller ännu värre.
Och den risken vill inte jag försätta mig, eller min partner, i.
Om man vill tolka detta som att jag är ärlig och säker i mig själv, som att jag är omtänksam, som att jag är en überromantiskt förblindad dåre eller som att jag bara är konflikträdd lägger jag mig inte i. Och kanske beror mina svårigheter att hitta en någotsånär seriös relation (och därmed min låga sexfrekvens) på en kräsenhet grundad i en befängt, snudd på osunt, romantikbesatt kärlek som drabbade mig alldeles för tidigt, som aldrig blev riktigt besvarad, och som varade alldeles för länge. Men det hör inte riktigt hit.

Är jag rädd för sex? Inte alls. Är jag rädd för att bli sårad? Tja, lite. Är jag rädd för att såra? Ja.
Skulle jag ha svårt att ragga mig till engångsligg om jag verkligen ville? Nej, knappast. Det är inte så att möjligheterna inte finns. Även om jag haft, och alltjämt stundom har, rejäla mentala svackor där min självkänsla inte anser sig ha något värde att tala om, så vet jag att jag är tillräckligt socialt kompetent och attraktiv nog för att inte ha några större problem att fixa en bortamatch eller ett nattsällskap med mig hem. Men jag känner sällan något behov av det.
Visst har jag sexuella behov, liksom behov av "bara fysisk närhet". Men den där verkliga närheten känner jag inte att jag får i ett engångsligg, och utloppet för de rent hormonella drifterna klarar jag, om ni ursäktar den obligatoriska ordvitsen, av alldeles utmärkt på/med egen hand. (Inget konstigt det heller; gott ett ämne som man också bör kunna prata mer om)

Som sagt, det gör mig inte direkt något att inte ha sex särskilt ofta.
Problemet (om det nu föreligger något egentligt problem) är att jag, om man utgår från de normer jag ser i den allmänna synen på sex, känner att det borde göra mig något, att det liksom inte är okej att inte ha sex, att det är fel på mig för att jag inte har det titt som tätt.
Det är kanske bara en känsla, men jag grundar den i alla fall lite på hur mitt "ointresse" för tillfälligt sex i allmänhet tolkas av andra människor. Det händer gång efter annan att folk tror att eftersom jag – en någotsånär vältalig, smart, cool, omtyckt och snygg snubbe – varken har flickvän eller tillfälliga sexuella relationer med kvinnor så är jag gay. Eller kanske rentav asexuell. Det tycks helt enkelt vara mer naturligt att dra slutsatsen att jag är homosexuell (eller asexuell) än att jag bara inte är särskilt intresserad av ett opersonligt engångsligg. Det gör mig, känslomässigt, inget om folk tror att jag är gay (eller för den delen asexuell, även om just den uppfattningen givetvis potentiellt skulle svida lite…går mina feromoner verkligen på sådan sparlåga?) – men det gör ju, rent praktiskt, knappast några under för mina strävan och mina förhoppningar att hitta Den där Tjejen att bygga den där djupa fina relationen (och det där djupa, fina sexet) med.
För det är ju inte så att jag på något vis ogillar att ha sex. Jag älskar att knulla. Eller rättare sagt: jag gillar verkligen att knulla. Som fan. Så klart. Och, om jag får tillåtas vara lite romcomklyschig, jag älskar att älska (och tycker lite synd om dem som menar att det inte finns någon skillnad mellan begreppen).

Så det faktum att jag inte har sex särskilt ofta är inget frivillig celibat eller någon idealistisk avhållsamhet. Det är bara min gamla vanliga när-det-händer-så-händer-det-inställning.
Och att jag inte har sex särskilt ofta är ingenting jag skäms för. Inte det minsta. Det är ju inget konstigt (de flesta människor ägnar sig ju trots allt åt att inte sex mest hela tiden).
Men även om jag inte känner någon skam i det så är det är givetvis inget jag direkt tar upp när jag för första gången skakar hand med en ny bekantskap, lika lite som jag introducerar mig genom att berätta om mina depressioner eller mina mardrömmar eller mina runkvanor.
Om dessa ämnen skulle föras på tal så skulle jag nog inte ha några problem att stå för den jag är och prata ärligt och förhållandevis oskämmigt om dem. Men de förs sällan på tal. Och ämnet Att Inte Ha Sex förs så gott som aldrig på tal (förutom då möjligtvis utifrån ett högerkristet eller något annat religiöst betingat avhållsamhetsperspektiv, vilket det alltså inte handlar om här).
Trots att det finns mycket mer att lyfta fram i sexdebatten och den allmänna synen på sex – i synnerhet de gråzoner och den kommunikationsproblematik som Johanna Koljonen lyft fram och, glädjande nog, nu fått många att tala om – så har vi ändå en förhållandevis tolerant sexualdebatt i det här landet; även om det inte kan poängteras ofta nog så får man gång efter annan veta att det är helt okej med ditten och datten, med den och den läggningen, med den och den böjelsen eller perversionen, så länge ingen tar skada av det. Men jag har nog faktiskt nästan aldrig hört det sägas att det är helt okej att vara en "hyfsat normal (vad nu det är?) kille/man eller tjej/kvinna" som är straight och bekväm och säker i sin sexualitet och som gillar sex men som likväl inte har det särskilt ofta. Beror det på att det är en självklarhet eller på att det är jättekonstigt? Jag tror att det är det förstnämnda, men grejen är att jag inte kan veta säkert – för man pratar aldrig om det.
Det känns liksom som att det är mer acceptabelt att vara sexmissbrukare än att vara den totala motsatsen.

Kan det rent av vara så att det är snudd på stigmatiserande i vårt öppensinnade och sexuellt frigjorda samhälle att inte ha sex? Och är det i sådant fall inte troligt att det i denna stigmatisering skapas en runtknullad sexnorm där många kanske drivs till att känna att det finns krav – från Maria-Pia Boëthius, från Julian Assange, från bästa kompisen, från kollegan, från engångsligget, från partnern, från media, från samhället – vilka gör att man stundom hamnar i de där situationerna där kommunikationen fallerar, där förvirring kommer in i bilden, där gränserna suddas ut, där saker spårar ur, går för långt, där njutning blir till våld, och där en människa blir ett offer utan att den andra nödvändigtvis behöver vara en ondskefull förövare?

Det kan, liksom i många liknande fall, mycket väl vara så att Julian Assange således "bara hade sex", ett helt vanligt ömsesidigt villigt runtknull av en typ vars möjlighet han i egenskap av beundrad informationsmessias säkert ställs inför ganska ofta (…kanske; det vet jag givetvis ingenting om – men jag är ganska övertygad om att han har haft maktens överhand i de sexuella möten som nu skapat sånt hullabaloo), samtidigt som den han hade sex med blev sexuellt utnyttjad, antastad, förgripen på. Två motstridiga sanningar. Motstridiga, men likväl sanna, båda två.
Jag tror att en pudelskärna i den här motsägelsen/sexvåldsproblematiken är att den rådande utgångspunkten alltför ofta är makthavarens logik – att om det inte finns någon förövare så finns det inget offer – medan utgångspunkten naturligtvis borde vara den andra, den omvända logiken – att om det finns ett offer så finns det en förövare.
Och för att skapa en möjlighet att lösa den gordiska knut som är den här motsägelsen och bringa en någotsånär klar bild av de svåra gråzoner som finns i det sexuella mötet – då måste vi prata om det.

* * *

Faktum är att jag inte alls vet hur ovanlig jag är i min relativt (?) låga grad av sexuell aktivitet. För det det pratas ju aldrig om det. Men det borde väl inte vara så ovanligt…eller? Eller så är jag jättekonstig. Men det gör mig inget.

Det här är inget förhållningssätt som jag predikar eller vill tvinga på någon. Min poäng är ju att vi alla känner olika inför det här. Vill man knulla runt så fine by me, så länge det inte skadar någon. Men självfallet tror jag på mitt eget sexuella levnadsval (om man nu kan kalla mitt ganska tillbakalutade ickehets som ett levnadsval), annars hade jag väl levt ett mer runtknullande liv?
Och jag vill gärna lyfta fram att möjligheten finns, att det är okej att inte knulla en massa om man inte vill det (oavsett om denna "ovilja" är fysisk/sexuell eller känslomässig). För jag tror att det är först när man låter icke-sex vara en realitet eller en möjlighet som ett "nej" får en faktiskt innebörd, blir ett budskap som verkligen går hem med samma styrka som ett knä i skrevet.
Jag tycker att man gott kan och behöver prata om det.
Jag pratar om det.

* * *

Och även om jag tycker att man ska få knulla runt bäst man vill så känns det som att det finns en poäng i att inte göra det. En känsla som stärks inte minst när jag tar del av de många berättelser lyfts fram under twitterepitetet #prataomdet.
Deras mängd, och i synnerhet att de i så hög grad är från kvinnor och tjejer, gör mig skraj. Men inte förvånad – våra skeva genusnormer lär oss ju i allmänhet att mannen ska vara den mäktiga och kvinnan den underkastade, en norm som jag tror att till och med den visaste och mest hårdhudade feminist skulle kunna falla offer för i en sexuell relation.

Men även om jag inte blir förvånad över att det är så slås jag av hur vanligt det är – det verkar som att nästan varje tjej/kvinna har någon erfarenhet av de här gråzonerna, av att känna sig utnyttjad, kränkt eller rent av våldtagen. Men knappt någon man tycks ha upplevt det. Vare sig att ha blivit utnyttjad eller att ha utnyttjat.
Jag tror definitivt att även män – om de skulle ta och skala av sig genussamhällets uniform – skulle kunna känna sig sexuellt utnyttjade. Men tyvärr, om jag får dristas till en genusgeneralisering, företar sig nog sällan män den avskalningen (Nej, jag önskar givetvis inte att män utifrån någon gruppskyldig hämndrättvisa borde bli, eller känna sig, sexuellt utnyttjade, men gärna att män kunde bli lite bättre på att betrakta och ifrågasätta sin könsroll, såväl i generella som i sexuella avseenden och situationer).

I mina sexuella relationer har det, vilket ni säkert förstått av allt jag dryftat ovan, oftast varit jag som varit den minst erfarne, och därför den "underlägsne" (om någon av oss nu varit det). Eller så har min "underlägsenhet" berott på att den typ av tjejer jag fallit/faller för knappast varit/är av den mähäigt underkastande typen. Eller både och. Hursomhelst så har jag aldrig känt att jag behövt ta befälet eller utöva någon makt. Eller för den del att inta en underlägsen position. Sexet har för mig (och, hoppas jag, för mina parnters) varit att hitta en balans, ett samma plan att smälta ihop på.

Gud vet att jag blivit sårad här och var i mina relationer. Och Gud vet att jag har sårat. Men jag har aldrig blivit sårad eller – så vitt jag vet – sårat sexuellt. Här gör #prataomdet-redogörelserna emellertid mig rädd igen, i ett annat hänseende. I att jag ju faktiskt inte vet säkert. Även om jag ser tillbaka på mina sexuella erfarenheter som ömsesidigt otvungna och jämställda, så har ju kommunikationen trots det sällan (eller aldrig) varit optimal. Då hade det nog i betydligt högre grad varit, rent fysiskt, "as good for her as it was for me".
Är det så att jag bara väljer att se mina egna sexuella erfarenheter som jämställda? Kan jag i själva verket ha gått över en gräns, kränkt eller utnyttjat, utan att veta om det för att de känslor jag åsamkat dolts bakom ett helgjutet pokerfejs av tystnad och skam?
Och om mina sexuella relationer nu faktiskt varit "helt okej" ur ett jämställdhetsperspektiv, att aldrig någon känt sig sexuellt kränkt av mig – skulle det sett annorlunda ut om jag hade knullat runt mer? Skulle även jag då bli en av alla dessa män som någon gång, säkert helt oavsiktligt och kanske även ovetandes, kränkte, utnyttjade, antastade? Utifrån #prataomdet-statistiken så är nog risken för det påtaglig.

Det vill jag givetvis inte vara. Och det är nog till viss del därför mitt sexliv (eller avsaknad därav) ser ut som det gör. Men mest är det för att jag är den jag är, och att runtknullande helt enkelt inte är min grej. Det är liksom inte jag.

* * *

Det är därför jag blir så kluven av Maria-Pia Boëthius ord.
Ja, det kan nog vara bra för tjejer att knulla runt för att på så sätt stärka sin sexuella identitet och på så sätt inte ofrivilligt klyschas ner till den underlägsna maktpositionen. Eller hallå, vi vänder på det! – det ska vara en självklarhet att tjejer inte ska klyschas ner till en maktmässig underkastelse, och utifrån denna självklarhet ska de få knulla runt hur mycket eller lite de vill.
Och lika mycket som det ska vara okej för unga tjejer att knulla runt så ska det väl vara okej för killar att inte knulla runt? (Och det ska väl vara okej för killar att knulla runt och tjejer att inte göra det?)

Därför måste vi prata om det. Om våld i sex och om njutning i sex. Om att ha sex och om att avstå. Kvinnor som män, runtknullare som "normalknullare" som inteknullare. För att inte så många tjejer (eller så klart någon tjej över huvud taget) ska behöva få den där erfarenheten att behöva prata om. Och för att inte killar ska tro att de måste föra befälet.
Bara om vi kan prata om det kan vi lära oss att se på saken med vår partners ögon, och bara om vi kan lära oss det så kan vi lära oss att älska. Och att knulla så ömsesidigt fantastiskt det bara går.

Och nej, jag tror inte, vilket vissa gör, att det skulle förta tjusningen med sex att avmystifiera det, att prata om det. Inte om man i samma veva passar på att lära sig att förstå, att njuta och/eller att älska, att älska som om man aldrig någonsin sårats…

Eller vad fan vet jag? Jag har ju inget att prata om; jag har ju aldrig känt mig (överdrivet) sexuellt utnyttjad och jag har ju – så vitt jag vet – aldrig åsamkat känslan att ha blivit sexuellt utnyttjad.
Nä, vad fan vet jag? Jag har ju aldrig knullat runt…

*

I stället för julefrid förvirring

En mans sorg
över vad individer från andra folk
med andra namn för Gud
har gjort mot hans bröder, systrar och barn.

– en mans sorg
uppmanar ett "dem" att ta strid
mot ett "oss",
ett "oss" mot ett "dem",

och då tror så många av oss
att det finns ett dem
bara ett dem, ett alla dem,
som måste bestridas,

och då plötsligt finns striden
som egentligen aldrig fanns

och allt
för en mans sorg,
en man som är så många,
för att han, för att de, för att vi
tror att han, att de, att vi
är folk, är skuld, är religioner
när allt vi är är människor.