Pimp and circumstances

I dagens Svenska Dagblad gillar inte Annina Rabe att Arla försöker göra oss till hallickar när vi sitter och äter frukost på morgonen… typ. (Jag antar här att hon ogillar dylika ansatser från Arla även vid andra typer av måltider och tider på dygnet, men jag kan självfallet inte ta detta för självklart utan förbehåller mig att sålunda inte är fallet).
För det gör de. Arla-jävlarna.
Detta då de på sina mjölkpaket pratar om att "pimpa". Till råga på allt hävdar de, de obildade hjonen, helt galet, att verbet betyder ”att piffa upp och snofsa till, att sätta färg och flärd på det vardagligt grå.”
Befängt! Ordet "pimp" betyder ju "hallick".

Och det är tack vare hiphopkulturens och, i synnerhet, den amerikanska författaren Iceberg Slims romantiserande av ordet "hallick" och, kanske mer vidkommande i sammanhanget, den yrkeskår ordet benämner som Arla nu alltså kan lobba för att vi alla i mellanmjölkens land nu ska börja få andra människor att sälja sina kroppar för den egna vinningens skull.
Ja, det är ju svårt att säga emot.

Men jag tänker ändå göra ett djärvt försök, dumdristig som jag är. Eller i alla fall försöka se det hela från en lite annan vinkel.

Fast det är klart, "pimp" betyder ju mycket riktigt "hallick". Det vill säga en person som bedriver koppleri, som främjar och/eller tjänar pengar på prostitution, alltså att någon (annan) säljer sexuella tjänster.
Och Iceberg Slim har säkert haft stor inverkan på att ordet "pimp" blivit allmänt vedertaget i de amerikanska stugorna, och därtill har hiphopparnas slängande med ordet säkert hjälpt det en bra bit över Atlanten.
Hmmm…

Men att vi i Sverige sedan annekterat verbet "pimpa" skulle jag vilja påstå att vi till cirka 104 procent har ett MTV-program att tacka för, ett program där Xzibit (ja, hiphopparen), med hjälp av ett gäng biluppiffare (eller "-pimpare", om man så vill), hjälpte mer eller mindre pekunjärt begränsade studenter att snofsa till sina rullande skrothögar.

Man skulle alltså kunna hävda att ordet "pimpa" handlar mindre om att tjäna pengar på att låta andra människor sälja sina kroppar och mer om att utrusta en gammal rostig Datsun med 20-tumsfälgar, ett dussin lcd-skärmar och en stereo med ljudförmåga lik en smärre rockfestival (samt, kanske, ett specialinfällt akvarium i instrumentbrädan).

* * *

Det är viktigt att känna till språkets historia och ordens härkomst.
Där tror jag att jag och Annina Rabe är rörande överens.
Ja, jag hade nog säkert hållit med om hennes poäng med med resten av krönikan också, om jag bara visste vad den var. Eller kanske inte. Let's see here… – först tycks hon alltså vilja påtala att Arla försöker göra alla sina kunder till hallickar (vad de skulle vinna på det är något oklart. Kanske skulle de övervaka alltihopa, och ta en ordentlig del av kakan själva, som något slags überpimp?) utan att kunderna vet om det (– fan, såg jag inte exakt den här plotten i ett avsnitt av "Doctor Who"?).
Jag har sedan en känsla av att hon tycker detta är dåligt… eller vänta lite, hold my horses… just det ja, Arla visste ju inte heller vad "pimp" betyder. Hmmm… fan, nu blev det krångligt… Ah, så här: det är en metafor (duh!); Arla är "hallicken vid frukostbordet" som prostituerar de stackars kalvarna till svenssons med hjälp av deras okunskap om ordet "pimp". Och det är ju dumt.
Men är det då så schysst att, vid samma frukostbord, berätta för svenssonsarna att de egentligen är horor, när allt de vill bara är att i all enkelhet, glada i håg och okunskap, sitta och sleva i sig sina kalaspuffar?
Nä…eh… fan vad snurrigt det blev nu…

* * *

Jag hyser, till skillnad från Rabe, inga tvivel om att Arla (och de pr-tomtar som hittar på vad som ska stå på deras mjölkpaket) vet mycket väl att "pimp" betyder "hallick" på engelska. Liksom de flesta av deras mjölkdrickande kunder.
Jag tror dessutom att de är fullt varse att språk utvecklas, att ord får nya meningar och att vi hela tiden hittar nya sätt att uttrycka oss, kommunicera och förmedla saker med hjälp av ord. Fan, de kanske rent av, ve och fasa, tycker det är roligt.

Men att ta in intryck utifrån och förändra språket, hålla det levande och dynamiskt, tycks alltså enligt Rabe vara jämförbart med att tvinga människor till prostitution. Och kanske rent av kasta åt dem lite heroin av bara farten. Eller nåt. (Jag får här be känsligare läsare (dvs personer som inte förstår sig på sarkasm och/eller effekthorigt överdrivna jämförelser) om ursäkt för det lidande jag måhända har åsamkat dem och deras nära och/eller kära med mitt förra, något hårt hårslitna, par meningar).

* * *

Om vi utgår från att "pimpa" faktiskt, som i (det jag tror är) Annina Rabes tolkning, betyder att sysselsätta sig som sexentreprenör (eller "sextreprenör", som vi brukar säga hemma hos mig), förstår och sympatiserar jag till fullo med hennes ovilja att pimpa det svenska språket. (Ja, jag är fanimej inte ens helt på det klara med hur det skulle gå till, rent praktisk – ett språk kan verkligen vara oerhört vackert, lockande och eggande, men att lyckas ha sex med det kräver större innovativitet (och akrobatik) än vad jag kan åstadkomma).

Om man emellertid i stället tolkar ordet precis som Arla – och i runda slängar exakt alla andra svenska användare av ordet – gör, så vill jag i stället här lyfta fram hur oerhört viktigt det är att göra just detta, att pimpa det svenska språket.
Om man inte gör det dör det.

"Vad händer med oss själva när vi inte kan lita på ordens ursprungliga betydelse?" frågar sig Annina Rabe. Som svar på den frågan skulle jag vilja påstå att vi växer. Och är kritiska. Och lever.
Så pimpa gärna mitt "pimpa". Och min mjölk.

Med väldiga hälsenor
– Semantiksmurfen

* * *

PS. Just det ja! Glömde nästan. För sakens skull: Ordet "pimp" dök troligtvis upp i engelska språket för första gången 1607, i Thomas Middletons pjäs "Your five gallants", och tros härstamma från det franska infinitivet "pimper", som ungefär betyder "att pryda" eller "att klä elegant" (eller om man så vill ”att piffa upp och snofsa till, att sätta färg och flärd på det vardagligt grå.”) Tänk alla de stackars lurade svenska mjölkdrickare som eventuellt inte känner till detta! ds

Retrospektiv. 2011 – The År That Gådde; De 77 bästa filmerna

Jaja, det bidde ju aldrig riktigt av att jag sammanställde min årets-bästa-film-lista ordentligt när 20011 blev 2012. Men va fasen, listan fanns ju ändå där i mitt bakhuvud, så nu när det är dags för Oscarsgala är det väl lika bra att pytsar ut den.
Och jo, jag tittar på mycket film. Inte tillräckligt för att göra en riktigt rättvis förteckning över det gånga årets utbud – jag har exempelvis varit dålig på att glutta på svenska 2011-rullar, så det är ju inte omöjligt att tänka sig att exempelvis "Play" och "Apflickorna" hade kunnat klättra upp ganska högt på den här listan… om jag bara hade sett dem. Och en del av filmerna nedan är verkligen inte något nämnvärt snäpp över "meh". Men ändå… okej.
Jag tänker inte babbla på en massa om alla filmerna, då det positiva i min upplevelse alltsomoftast överensstämmer ganska bra med gängse god kritik av filmerna. Men här och var är några ord på sin plats.

---

77. The Green Hornet
76. The Rite
75. Bad Teacher
74. Something Borrowed
73. Hall Pass
72. The Resident
71. Hop

---

70. Sucker Punch
69. Rio
68. Wake Wood
67. Dylan Dog: Dead of Night
66. The Smurfs
65. Water for Elephants
64. Rango
63. Captain America: The First Avenger
62. Your Highness
61. Cedar Rapids

---

60. Love Birds
59. Cars 2
58. That's What I Am
57. Hall Pass
56. The Lincoln Lawyer
55. The Change-up
54. Flypaper
53. Paul
52. Thor
51. Horrible Bosses

---

50. Unknown

49. 30 Minutes or Less

48. Bobby Fischer Against the World

47. Our Idiot Brother

46. Red State

45. Terri

44. Dream House

43. The Beaver

42. Attack the Block

41. Take Me Home Tonight

---

40. X-Men First Class

39. The Art of Getting By

38. Super 8

37. Conan O'Brien Can't Stop

36. Source Code
=Philip K. Dick's "Groundhog Day".

35. The Black Power Mixtape 1967-1975.

34. Hanna
Saoirse Ronan. !.

33. Moneyball

32. Jane Eyre
Ett riktigt gripande, snyggt och någonstans nyskapande kostymdrama… who knew.

31. Rise of the Planet of the Apes
Betydligt bättre än jag hade kunnat ana.

---

30. The Adjustment Bureau
Lite besviken, faktiskt. Men då är ju å andra sidan mina förväntningar när det vankas Philip K. Dick-filmatiseringar snäppet över skyhöga.

29. Midnight in Paris
Woddy Allen i god form. Trevligt. (Dock lite överskattad).

28. The Guard
Trevligt nytt tag om buddy-cop-genren.

27. The Innkeepers

26. Perfect Sense

25. Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 2

24. Melancholia

23. The Future
Inte ens i närheten av höjden hos "You, Me and Everyone We Know", men en Miranda July en bra bit ifrån sitt bästa är ändå bättre än det mesta.

22. Anonymous
Spännande och faktiskt ganska övertygande i sin presentation av en alternativ historietolkning.

21. Pina

---

20. The Ides of March

19. Contagion

18. Bridesmaids

17. No Strings Attached
Underskattad och orättvist bespottad romcom som egentligen är charmig i sin förhållandevis raka och okonstlade framtoning.

16. The Help

15. The Girl with the Dragon Tattoo
Väldigt lik sin svenska förlaga på många sätt, och den är ju faktiskt inte så pjåkig. Och David Finchers visuella estetik är lika mäktig som alltid och funkar bra till just den här filmen. Och de svenskbrytande engelsktalarna? Förvånansvärt ostöriga. Svenskheten och amerikanskheten smälter ihop riktigt bra, och Rooney Mara är grym.

14. 50/50

13. La piel que habito

12. One Day

11. Crazy Stupid Love

---

10. Carnage
Det slutna rummets teaterdramatiska komik, djärvt ballanserande på gränsen till smäll-i-dörr-fars i händerna på Roman Polanski. Kan det verkligen funka? Jo, faktiskt. Mycket tack vare makalöst skickligt skådespeleri.

9. Tyrannosaur
Grittig engelsk socialrealistisk misär. Som man ju kunde ana när Shane Meadows-gunstlingen Paddy Considine begick regidebut. Börjar med att huvudpersonen, i alkoholrusigt svartsynt uppgivenhet tappar fattningarna och sparkar ihjäl sin älskade hund. Jepp, där liger den ribban.

8. Tinker Tailor Soldier Spy

7. The Tree of Life
Snygg? Jomen.

6. We Need to Talk About Kevin
I don't. Se den i stället.

5. The Woman
Faktiskt ganska ruskig skräckis (vilket är ovanligt nuförtiden). Mycket för att den är väldigt komplex. Vilket torde bevisas av att vissa kritiker har hävdat att den är misogynistisk. Ett påstående som är ungefär lika logiskt som att påstå att "American History X" är en vit makt-rulle, att "Plutonen" förespråkar krig eller att budskapet i "Titanic" är hur fantastiskt det är att dränka massa människor. Nope, det här är fanimig en av de starkast feministiska filmer jag har sett.

4. The Descendants

3. The Artist
Trots alla hyllningar var jag skeptisk. Invändningen så klart att jag skulle tycka den var alldeles för "gimmicky", att den skulle vara påfrestande uppenbar i sitt metaperspektiv och därmed pretentiöst egnaryggendunkande i sin hyllning till (och/eller kritik av) filmbranschen.
Den är mycket riktigt väldigt uppenbar i sitt metaperspektiv – det är liksom en grundförutsättning för hela filmen – men det blir aldrig påfrestande eller pretentiöst. Bara kärleksfullt och underhållande. Och för att fixa den bedriften krävs att metaläget är intelligent, att skådespeleriet är fantastiskt och att bilderna och klippen oklanderliga. Liksom dialogen – jo, faktist. Att allt görs med yttersta värme och respekt. Vilket det alltså gör. Wiff pleafför.

2. Drive
Det känns som att det grova våldet, Ryan Gosslings ordlöst karga coolhet och den 80-talsflörtande musiken (och grafiken) är de faktorer som alltid lyfts fram som avgörande argument i omdömen av filmen. Både från de som tyckte den var fantastisk och från dem som tyckte den var usel (jag har nog faktiskt inte stött på någon med ett likgiltigt omdöme någonstans mellan dessa båda poler). Hyllarna tycker våldets grovhet, Gosslings coolhhet och musiken retrovibbar ger filmen dess karaktär; dissarna tycker dessa aspekterer är irriterande överdrivna.
Men jag tycker att typ alla missar nåt här. Jag håller nämligen med dissarna i deras analys av våldet, coolheten och retroflörten. Men jag håller med hyllarna om att det är en fantastisk film. Den alldeles lagoma (det vill säga pyttelilla) graden av överdrift i våldet, coolheten och retrofernissan är nämligen inte det som gör filmen fantastiskt, men den är avgörande för de kvalitéer som faktiskt gör den fantastisk: lugnet, sårbarheten och anspråkslösheten. Våldet, coolheten och ytan behövs som motpol, men det är i
Filmens bästa scen: Ryan Gosslings och Carrey Mulligans karaktärer står i ett kök. De säger knappt något alls. Hon ger honom ett glas kranvatten.
That's it. Briljant.

1. Martha Marcy May Marlene
Obehagligt oviss och oerhört månglagrad utan att bli rörig eller påträngande i någon uttalad vilja att förbrylla. Sparsmakad men stark. Och Elisabeth Olsen. Goddamn! Vem hade kunnat ana att Michelle Tanners lillasyrra skulle kunna bli en så seriöst övertygande och tittargripande skådespelare?!

____________________

Estelle-koden: Kapitel 2

ESTELLE-KODEN
– Bernadotterns mörkaste hemlighet –

*

(Jasså, du har kanske missat vad hela det här är för något? Kom ikapp – läs prologen och Kapitel 1 först!)

*

–––– K A P I T E L 2 –––––

– DEN ENGELSKA TANTEN –

"Den gamla engelska tanten" var, inte helt obegripligt, en gammal tillika engelsk tant. Hon hade varit gift med Pappa Knugens farbror, den så kallade Räserprinsen, och bodde sedermera med knugafamiljen på slottet sedan många år efter det att Räserprinsin så att säga räsat vidare. Och eftersom hon var en gammal tant ansågs hon vara mycket vis, som ju gamla tanter tenderar att vara. Åtgärden var självklar: den gamla engelska tanten skulle rådfrågas.

*

Drottningen och Pappa Knugen skred försiktigt in i den gamla engelska tantens rum. Hon satt på en liten stol vid ett litet bord vid ett fönster och blickade sorgset men med en stilla förnöjsamhet ut över slottsgården.
Pappa Knugen redogjorde för det knugliga predikamentet och den gamla engelska tanten nickade lugnt då hon lät hans ord träda in i hennes funderingar. Hon hummade tyst medan hon lät tankarna fortskrida likt ett väloljat maskineri.

Stämman var tyst, men bestämd och insvept i ett säkert lugn:
"The people will have their heir to the throne. The royal succession will be kept intact."
"But how?" undrade Pappa Knugen.
"I'll figure it out", svarade den gamla engelska tanten och bad om ett anteckningsblock och en penna. Efter att i en dryg halvminut ha stirrat stinnt på blocket och samtidigt liksom gnagt på luften satte hon pennan till pappret och började klottra frenetiskt, som vore det sista minuten på den avgörande examenstentan och svaren på frågan just hade lyckats forcera minnesblockaden.
Plötsligt stannade hon upp.
Hon tittade stelt på pappret i ungefär fyra sekunder, varpå hon lugnt men bestämt lade ner pennan med ett "kleck" mot mahognybordets blanka skiva och med ett ryck sträckte hon fram papperslappen till sin ohängde brorson, Pappa Knugen. Han tog det i sin hand och läste under tjugotvå varsamma minuter dess innehåll:

"TOLERABLE NET STEED"

"LAB-TESTED TEEN ROLE"

"BLASTED E! – EEL TO RENT"

"TE BETTER LED ON SALE"

"BREAST? TEET? NOELLE D?"

"DON'T LEER AT BEETLES!"

"NO E.T. LETS REBEL DATE"

"LET'S NOT DELETE BEAR"

"A STOLEN, BELTED TREE"

"E.E. – LET ANTLERS TO BED!"

"TELL BEE-SENATOR TED!"

"NESTLE TO LEADER: BE T!"

"DON'T SELL E-TEA, RE-BET E!"

"ELLEN BEATS ED OTTER"

"But… B-but I don't understand", tjippade Pappa Knugen, smått förtvivlad. "What does it mean?"
Den gamla engelska tanten stirrade intensivt på honom. Som en ballong som för för sig att spricka då den blir för överfylld med vaniljpudding, spratt hon ut i en lojt uppgiven skit-samma-gest.
"Ah, what the fuck do I know? I'm just an old English lady…"
Hon sjönk ihop på sin stol.

Som på ett klockslag sken hon upp igen, blotta paret sekunder senare.
"But then again…". Konstpaus. "…I bet there is someone who does. Someone who can figure out what to do. We just need to find out who and let him do his magic."

Drottningen och Pappa Knugen stod som frågetecken. Frågetecken med öppna munnar som hungrigt och stelt väntade på mat. Mat som smakade svar.

Och en liten munsbit serverades.
"We need to hire someone who can concoct a brilliant scheme, a tale to feed the public masses so that they believe that the Princessan Vickyvira and her commoner hubby are indeed with child! But who?"

"Men Pappa Kongen!" utbrast Drottningen med en sådan explosiv panasch att man nästan kunde se glödlampan tändas över hennes hjässa. "Fad heter han ten tär föerfatteren som skref ten täer vantastische historien om Tom Hanks? Ten met hon Amelie von Montmartre som fisate zei fara zlekt met Jezus? Tu sa att du tückte han far en enaståente föerfattere näer vi hatte sett vilmen! Boerde inte han vara en tillrecklicht klürig man für opptraget?"
"Yes box, min fantastiska Drottning!" utbrast Pappa Knugen och omfamnade sin knugliga hustru med en sådan schvung att hon lättade från parketten. "Dan Brown! Så heter han! Honom ska vi haaaa!!"

"Well then", flikade den gamla engelska tanten in med ett leende slugt av fullbordan. "Tell him to come here. Tell Dan Brown to come here!"
"Okay. I will", svarade Pappa Knugen.
Den gamla kvinnans knotiga hertiginnehand grep plötsligt ett kraftigt tag om Pappa Knugens handled och med all sin 95-åriga kraft drog hon honom tätt intill sig.
"I know you will", viskade hon i hans öra med en röst som var samtidigt både vresig och öm. "But I also know how your mind wanders. You'd better write it down so you don't forget."
Hon räckte fram sitt anteckningsblock och sin penna till Pappa Knugen. "Well now, write it down: 'Tell Dan Brown, et cetera et cetera…'". Hennes ord rann ut i en suck. Hon hade levt ett långt och innehållsrikt liv, hon var en gammal och mycket vis kvinna och skulle bannemej inte behöva ödsla sina dyrbara andetag på att upprepa saker gång på gång till sin framlidne makes koncentrationsbegränsade virrpanna till brorson.

Med stadig hand förde den något dyslektiske Pappa Knugen pennan till blocket och plitade varsamt ner:
"TELL D. BRAON ETESETE…"

* * *

"Satan också!"
Den begeistran som nyss hade levt loppan över Pappa Knugens uppenbarelse hade förbytts till en bubblande ilska, en syrligt bestämd besviken ilska lik den hos en femåring som inte får som han vill.
Knugen hade efter många krångliga sejourer hos hovtelefonören lyckats få tag på den amerikanska fantomförfattaren, bara för att få ett nej till svar, något som man som Knug självfallet inte var helt van vid.
"Jag erbjöd honom massa pengar", vräste Pappa Knugen. "Jag sa att jag var god för det, Knug som jag ju trots allt är, men hur mycket jag än föreslog som ersättning så bara skrattade han och sa att det var småpotatis. Han hade tydligen en väldans massa stålars redan…".

Han damp ner på närmaste stol och i hans ansikte var det som om hans underläpp och hans ögonbryn enträget försökte mötas vid nästippen i en gemensam ansats att frammana den mest purkna Knugagrimasen på denna sidan av det trettioåriga kriget.
"Ze såå", tröstade Drottningen, klappade honom på axeln och gav honom en redan uppryckt chipspåse. "Ta lite tjippz. Tet fet jag ju att te prukar ju få tig på besser humoöer".
Pappa Knugen tog påsen, tryckte ner sin näve och skopade besviket upp ett lass chipssmulor. I vredesmod slungade han både smulnäven och påsen trotsigt mot golvet och vrålade:
"DE E BOTTEN, ESTRELLA!"

Som materialiserad ur tomma intet var där genast en tjänstekvinna med en liten borste och en skyffel hukad över smulorna på golvet. Men i sin tysta blyghet och sin blyga tystnad märkte knugaparet knappt att hon var där. Och de märkte knappt att de hörde hennes ord, då hon kved försynt: "Men det finns väl fler författare som kan klura ihop en bra story? Kan ni inte fråga Princessan Vickyvira vilka författare hon har som favoriter?"

Ännu en gång for Pappa Knugen upp, som oförberett skjuten ur en slangbella. "Jag har det! En snilleblixt! Det finns förstått fler författare som kan klura ihop en bra story! Vi frågar helt enkelt Vickyvira vilka som är hennes favoriter!"

* * *

Princessan Vickyvira, som var en klok och beläst princessa, hade mycket riktigt en hel drös favoritförfattare, från Astid Lindgren till James Joyce, från Jeanette Winterson till Jan Stenmark, från Ricky Brusch till Björn Ranelid, från Liv Strömquist till John Ajvide Lindkvist, och så vidare, med mera, etcetera, etcetera…. Den smått dyslektiske Pappa Knugen hann inte ens med att anteckna alla namn när hans dotter rabblade upp vilka skrifställare som hon helst skulle få hjälp av. Men det spelade ingen roll, för han lyckades få med det sista namnet, det viktigaste. Den främsta punkten på princessans önskelista:
"ETT: ERLAND LOE E BEST"

"Ring honom!" hojtade Pappa Knugen med pånyttfödd optimism och ett triumfatorisk finger i vädret. "Ring Erland Loe!"

* * *

(Stay tuned för den måhända ännu mer rafflande fortsättningen i Kapitel 3: "Skriftställarens ankomst")

----
Disclaimer:
This whole mess is purely a work of fiction. Any similarity to any real person, living or dead, or to actual events is purely coincidental.

Estelle-koden: Kapitel 1

ESTELLE-KODEN
– Bernadotterns mörkaste hemlighet –

*

("Jaha, vad är det här nu då?" undrar du. Eftersom du inte läst prologen. Men det är ju inte för sent att borsta upp vad det handlar om – prologen hittar du HÄR! Läs den och fortsätt sedan med kapitlet nedan!)

*

–––– K A P I T E L 1 –––––

– TRONFÖLJDEN MÅSTE SÄKRAS –

Det hände sig vid den här tiden att i den Knugliga Hufvudstaden hade en lika Knuglig Prinsessa ingått det äkta ståndet. Förvisso med en inte fullt så Knuglig hjon från obygden, men ändå – maken tycktes vara en reko filur och undersåtarna i Svea Rike kunde äntligen andas ut och klamra sig fast vid förhoppningen att nu skulle det idkas gudfruktigt kuttrasju så det stod härliga till i slottslängorna, och snart skulle det höras trippelitripp av små nya, tronföljdssäkrande, prins- eller prinsessfötter i dess gyllene hallar och salar.

Men.
Där fanns ett "men". Ett stort "MEN".
Den nyblivna prinsessgemålen, den stackars Folkprinsen Danne, led av en åkomma som bar det medicinska namnet njur-tjall och av någon alldeles väldigt vetenskaplig anledning påverkade hans kropps förmåga att producera de mikroskopiska så kallade "flytkuddar" och "grodfötter" som hos varje man behövs för hans simmare ska kunna ta sig fram utan att sjunka.
Vilket de hos Folkprinsen nu alltså inte riktigt kunde.

*

Den kungligt bröllopsyra sommaren var nästan slut. Ett dystert moln av oro låg över slottet. Det trängde sig in genom vädrande fönsterglipor och genom de av hovleveranserna nödgade öppningarna av slottets grindar och portar, det fortplantade sig genom tjänstefolkets frustande andetag vidare till knugafamiljens djupa suckar.

"Drottningen!", hördes en röst, en röst stark av frustration men samtidigt märkligt dämpad av ett uppgivet allvar. Rösten tillhörde den knugliga princessans pappa, Pappa Knugen. "Drottningen! Silly! Kom hit! Vi har ett problem!"

"Vat aer tet, min tjaera make, Hans Knügliga Höghet Pappa Kongen?" frågande Hennes Knugliga Höghet Drottningen genom ett stort leende, men med en blick som snarare förmedlade en oro som bara en moder kan känna, när hon skred in genom den stora dörren till Pappa Knugens gillestuga.
"Vad är det varje nygift par måste skaffa? Det som seden kräva?" kontrade Pappa Knugen sin knugliga hustru.
Drottningen lade (rent metaforiskt) pannan i djupa veck och såg efter en liten stund ut att upprätta ett Liljeholmens:
"ETT E EN BOSTAD, ELLER?"

"Nej, nej, nej, din gamla brasstoka! Det har vi ju redan fixat. De ska ju bo i slottet på Haga. Det har vi ju pratat om! Nej, jag syftar på ett barn. På den lilla illbatting som en vacker dag ska låta vårt fantastiska och av Gud välsignade blåa blod rinna vidare i täten av vårt stolta rike. På vårt barnbarn, Silly! Vårt barnbarn!!"
"Ah, men tet är inga proplem, min tjäere Pappa Kongen! Jak ber genazt vår hofleferantöer att schicka ett lass ostron und chockolad till vår lilla zezza och hennes boyfreund så kommer det säkert vara en tronarfvinge på faeg innan vi vet wortet auf!"
Hon var redan på väg med glatt fnittrande drottningtripp mot närmaste tjänstelur men hejdades abrupt av kungen som grep tag om hennes axlar:
"Men du förstår ju inte! Ostron och choklad hjälper inte! Det är njurarna, Silly! Njurarna! Dannes njurar! De gör att hans simmare inte kan simma! Fan, jag tror inte att de ens kan doppa huvet eller koka kaffe!" Pappa Knugens ord hade kastat sig från uppgivenhet till ilska, och från ilska till förtvivlan. Nu trängdes de med tårar. Han skakade. "Hans simmare har inte ens tagit Baddaren, Silly! Fattar du!"

Chocken slog Drottningen som en blixt och hon satte sig pladask på golvet, likt en bebis som just lärt sig gå bara för att lika snabbt glömma att hon just lärt sig gå.
Hon satt stilla med blicken dött och stelt stirrandes på tomma intet. Det var som om någon tryckt på fjärrkontrollens pausknappen och sedan inte fått playknappen att funka igen. Som om tiden hade stannat och fängslat knugaparet i ett vacuum.

Ett knak från taket bröt tillvaroparalyseringen. Filmen accellererade igång och drottningen sken upp i en blixt av insikt:
"Den gamla engelska tanten!"

* * *

(Stay tuned för den rafflande upptakten i Kapitel 2: "Den engelska tanten")

----
Disclaimer:
This whole mess is purely a work of fiction. Any similarity to any real person, living or dead, or to actual events is purely coincidental.

Estelle-koden: Bernadotterns mörkaste hemlighet

Jag vet hur det hela hänger ihop. Alltihopa. Allt det här med prinsessan och hennes namn.
Så låt mig gå fullkomligt DaVinci-kod på era ärschlen och förtälja den gastkramande historien, en berättelse om kungar och prinsessor, om blod och hemligheter, om makt och bokstäver – om en konspiration för kung och fosterland…

* * *

ESTELLE-KODEN
– Bernadotterns mörkaste hemlighet –

–––– P R O L O G –––––

Det är nådens år 2012, Anno Domini. Nyheterna på tv, i radio och på tidningarnas webbplatser exploderar i ett enda namn: Estelle.
Explosionens tryckvågor får twitter och facebok att skaka av åsikter. "Jättefint" säger några. "Fy bubblan va vedervärdigt fult!" briserar andra. Ett och annat geni (eller typ fjärtitolvton tusen stycken) klurar sig till och med hela vägen till insikten att namnet påminner väldigt mycket om ett visst chipsfabrikat.

Någonstans i samma stad som den nya kungligheten just påbörjat sina andetag sitter en man – en journalist, fritidssymboltolkare, tvångsordvrängare och fullständig jävla knäppgök – och bevittnar händelsernas utveckling på ett påfrestande pretentiöst metaplan. Han hade själv redan natten innan namnet skulle tillkännages funderat kring den sprojlans nya sessans tillmäle och även berört den hypotetiska kopplingen till det sedermera frekvent uppryckta chipsfrabrikatsnamnet.
Låt oss kalla mannen Gren. Kjell Gren.

"Alla bara konstaterar att namnet nu finns, de tycker bu eller bä om det, men ingen frågar sig varför namnet finns", mumlar han buttert för sig själv. "Varför just Estelle?"
Han kan inte släppa frågan.
"Folk bara tycker och tycker. Tycker och tror. Men ingen vet. Lite precis som det där med Gud", tänker han bittert och naglar fast blicken i bokstäverna på pappret framför honom: ESTELLE BERNADOTTE.
"Det måste finnas en anledning!"

Plötsligt börjar bokstäverna dansa, först i spastiska krumbukter, likt en drös påtända technotomtar under strobotajm på ett epeleptikerdisco, sedan mer och mer organiserat, med en stadigt ökande grad av grace, tills de flyter fram i en oklanderligt exekverad wienervals av fullständig klarhet.
En klarhet som visar vägen: när man skärskådar namnet ESTELLE BERNADOTTE klarnar sakta men säkert en myriad av anagram, alla pekandes på en sanning vitt skild från den som kan läsas på tidningarnas sidor och på Bernadottarnas ansikten och läppar.

Kjell skuttar upp och utbrister i sin ensamhet:
"Ta mig bövlarns! Estelle Bernadotte! Det FINNS en anledning! Eller en hel drös, faktiskt…"

Han kastar sig tillbaka mot blocket och pennan på skrivbordet och klottrar frenetiskt ner bokstäverna igen, i en ny kombo:

TES: E EN LABDOTTER, EL.?

Han kliar sig i skägget och vrider tillbaka minnet nästan två år. Till sommaren 2010…

* * *

(Stay tuned för den rafflande upptakten i Kapitel 1: "Tronföljden måste säkras")

----
Disclaimer:
This whole mess is purely a work of fiction. Any similarity to any real person, living or dead, or to actual events is purely coincidental.

Namn och nytt / Jag är min egen #as#tagg

Sedan den knugliga telningen natten till torsdagen dumpit till världen började självfallet ett smått groteskt mått av namnspekulificering bland folk, fä, fejsbokare och twitterati (enär den sprojlans nya prinsessbebbans namn inte kommer att tillkännages förrän på fredagen, sedan statsminister och regering (i all deras kompetens på ämnet) har kontrollerat att den kungliga bebisen i själva verket är en kunglig bebis och inte en bortbyting).
Min hjärna ville ju inte vara sämre/bättre, utan barfade per omgående ut ett smärre salmonellasmittat julbords omfattning av tokspya i form av namnförslag. Vilket jag i mitt twittersamvete samlade under hashtaggen #prinsessnamn (en tagg som självfallet sedermera även andra twittrare tog till, troligtvis på grund av taggens logiska namn snarare än att de på något sätt erkänt eller lagt märke till min antologiska ansats).

Självfallet förbigick mina briljanta namnförslag twittersamfundet med total tystnad, antagligen för att det hatar mig (av avundsjuka). På fejsboken fick mina monarkotaxonomiska briljans däremot betydligt bättre/mer rättmätigt gensvar (enär dess offer där är närmare vänner än twittersamfundet och därvidlag mycket väl känner till att jag blir smått suicidal (dvs pseudosuicidalt påfrestande) om inte mina humoristhybriskt narcissistiska pretentioner får den bekräftelse de så vrålhungrigt skriker efter).

I min frustration över twitteratins förbiseende ignorans har jag hursomhaver valt att sammanställa mina namnförslag även bloggledes, dvs här. Mest för att jag för min egen privata eftervärlds skull ska kunna komma ihåg vad jag trodde/tänkte/fick för mig/hittade på, men även (i en betydligt mer osannolik utsträckning) för att jag, då det faktiska bebbanamnet under morgonfredagen tillkännages, triumfatoriskt ska kunna kläcka ur mig ett hejdundrande "Jajamensan! Precis som jag trodde – hon ska heta 'Sabrina Malörtslimpa Melitta Hulda Quantanamera Pyttan Estrella "Snufsan" Bernadotte' [eller något av de andra, minst lika plausibla, namnförslagen nedan] Vad var det jag sa, biieeee-atches??!!".

Alltså. Jag är smått över(alternativt totalt under-)tygad om att den potentiellt tronärvande lilla knodden kommer att döpas till ett av följande namn:

• Manga Berit Lovika Bolt-thrower Bernadotte
• Madicken Mykorrhiza Bastuba International Bernadotte
• Nutella Pythia Tuttan Zlata Bernadotte
• Pia Pangea Pocahontas Pompidou Bernadotte
• Twilight Carita Bella Ballerina Bernadotte
• Carema Turanga-Leela Mollifer Blue Bernadotte
• Whitney Boppalula Hund Cambria Bernadotte
• Slarva Kissie Maradona Mulva Bernadotte-Westling
• Struma Daenerys Gaga Lastbil Bernadotte
• Estinabeth Nivea Svetlana Ke$ha Månblomma Bernadotte

…eller, i all enkelhet:
Berna "Dottie" Bernadotte!

Min favorithypotes bland namnförslagen (och kanske den mest sannolika?) är emellertid att ungen ska givetvis förvalta morfars Knugens granatgevärsnominella arv och helt sonika heta Bazooka Bernadotte.

Ett stilla uggregn

Fick plötsligt för mig att "-ugg" var väldigt underrepresenterat i rimsammanhang. Rättade till det.

Jag bryr mig inte ett dugg
utan ler endast i mjugg
här bakom min långa lugg
åt alla som dör i rugg-
ig skör-satans-jävla-bjugg.
För vi är ju bara kugg-
ar uti en väldigt bugg-
ig maskin som står och tugg-
ar med stön och slag och hugg
medan vi blekfeta sugg-
or dricker starksprit ur jugg-
arnas allra största mugg
och vår tungviktsmästarslugg-
er går, iklädd nya Ugg-
stövlar, upp i ring på Gugg-
enheimsmuséet och skugg-
boxas och slår fram en glugg
bland framtänderna hos Pugh
Rogefeldt som stånkar "Uggh!!"
Nej det gör mig ej ett dugg.

Därför tycker jag att "hen" är ett alldeles fantastiskt bra ord

För att det är en kortare och enklare, ja en utomordentlig, ersättare för "vederbörande" och/eller "hon/han"/"han/hon".

That's it.





Det är alltså ett ord för något som tidigare inte haft något riktigt bra ord i svenska språket. Ett pronomen för en "någon", för ett subjekt som är grammatiskt men inte faktiskt specifikt.
Det har alltså en påtaglig semantisk relevans, men behöver faktiskt inte ha ett dyft med kön och/eller genus att göra annat än i rent semantiska avseenden.

Dessutom är ordet väldigt finurligt uppbyggt med såväl båda könens "h_n" som neutraliteten hos "den".
Briljant!


Så jag kan mycket väl tänka mig att använda mig av "hen". Eftersom ordet förnämligt fyller en funktion. Precis som "han" och "hon" gör. Varför jag har för avsikt att fortsätta använda mig även av dem.

Om användandet av "hen" sedan skulle slå ordentlig rot och i samma veva påverka vårt språkbruk och därmed vår verklighetsuppfattning till att göra vår omgivning mer jämställd så vore det ju bara toppen!
Men jag tror man ska akta sig för att banka in "hen" i huvet på folk. Den feministiska hammaren behövs till viktigare byggen. Och även om man ser uppkomsten av ordet som ett feministiskt påfund, med all dess viktiga avsikt, så tror jag att man gör jämställdhetssträvan en otjänst om man väljer att använda "hen" som något annat än just ett rent semantiskt verktyg. Det blir nog lätt en backlash, eftersom det då nog hos många (kanske de flesta) svenssonska språkbrukare – ja även bland dem som låter sina ideologier emigrera för att komma så långt iväg från rabiata antifeminister som möjligt – dyker upp en liten Per Ström på axeln som viskar i ens öra att det hela är trams.
(Likställde jag just Per Ström med en liten djävul? Tja…)

För "hen" är inte trams. Det är ett ord som betyder.

(Att "hen" på engelska betyder höna, vilket ju är föga könsneutralt, får ses som en parentes i sammanhanget, ett sammanträffande som ju inte alls är svenskans problem, en höna som vi inte behöver göra av vår fjäder utan lugnt kan låta komma efter ägget… eller nåt.)


Eller kort sagt: Om någon vill använda "hen" i stället för "han/hon"/"hon/han"/"vederbörande" så tycker jag att hen ska få göra det.

Med väldiga hälsenor
– Semantiksmurfen

PS. Har i skrivandet av detta inlägg insätt att vi behöver ett ordentligt ord för "och/eller". Seså! Fixa det! (Men ha i beaktande att ordet "ocker" redan finns. Och att "Elch" betyder älg på tyska). ds

Retrospektiv. 2011 – The År That Gådde; In memoriam.

Jo, jag vet. Det är så dags att hålla på och summera 2011 nu, när vi är halvvägs genom februari. Men vaffan – det kan ju kanske, med tanke på kändisdödsfall, vara en tanke att inte glömma bort dem som gick bort förra året.
Och jo, jag vet. Det är löjligt högtravande och pretentiöst att sammanställa en lista över bortgångna människor. Vem fan tror jag att jag är, nån jävla Oscars-gala?
Men ändå – här är i alla fall en radda människor, vars liv av en eller annan (oftast trevlig, men ibland hemsk) anledning är värda att minnas.

Personligen var jag under året förskonad från tragiska frånfällen – värst var att tre av mina närmaste vänner förlorade sina fäder under året. En särskild saknad känner jag också efter min mammas moster, Aina, som sedan min mormor gick bort för 14 år sedan var lite av en mormor för mig, om inte annat för att hon stod min mamma väldigt nära. En försynt och genomgod människa, en av de människor i mitt liv jag beundrat mest. Efter att hon fyllt 100 i början av året, med dålig syn till följd av starr och med lite sviktande minne men i övrigt glasklar, flyttade hon från sin lägenhet till ett äldreboende. Hon tycktes inte trivas, det var liksom inte så kul att bara kunna umgås med massa skröpliga och dementa 80-åringar, som liksom inte kunde hänga med. Hennes nya boendesituation innebar även att hennes dagliga promenader och vändor till affären uteblev. Det förde med sig att hennes hjärta inte fick den motion det var vant vid, och troligtvis tillfreds med att ha gjort sitt lät hon det stanna.


Nåja – alla liv är väl värda att minnas och inget ska kanske värderas högre än något annat. Men här är hursomhelst en radda mer eller mindre kända frånfällen under 2011:

Tom Aldredge, skådespelare ("Sopranos", "Boardwalk Empire" mm)
Dev Anand, skådespelare.
Arvid Andersson, tyngdlyftare (världsmästare 1946).
Kenth Andersson, medeldistanslöpare (svensk mästare, 800 m 1966 och 1967, 1500 m 1966).
Ray Aranha, skådespelare.
James Arness, skådespelare (Zeb Macahan i "The Macahans" mm)
Sun Axelsson, författare och journalist.

Milton Babbit, kompositör.
Sergei Uasyl-ipa Bagapsh. Abchasiens president
Severiano Ballesteros, golfspelare.
Nubia Barahona, mordoffer (misshandlad till döds, 10 år gammal av sina adoptivföräldrar, i Florida).
John Barry, filmkompositör ("Out of Africa" mm).
Rudi Bass, grafiker och illustratör.
Frances Bay, skådespelare ("Wild at Heart", "Twin Peaks", "Seinfeld" mm)
Travis Bean, gitarrbyggare.
Bill Blackbeard, författare, grundare av San Francisco Academy of Comic Art.
Joe Bodolai, manusförfattare ("Saturday Night Live", "Kids in the Hall" mm).
Mohamed Bouazizi, tunisisk gatuförsäljare som brände sig själv till döds i protest mot trakasserier från tunisiska myndigheter. Händelsen blev katalysator för den "Arabiska våren".
Lasse Brandeby, journalist, skådespelare och komiker.
Walter Breuning, världens äldsta man (blev 114 år).
Ricky Bruch, friidrottare och skådespelare. (Svensk mästare, kula, 1970 och -72, diskus, 1967, -69, -70, -72–78, -83).
Papa Bue, trombonist och kapellmästare.
Michael "Würtzel" Burston, gitarrist (Motörhead mm).

Sickan Carlsson, skådespelare och sångare.
Bo Carpelan, författare.
Sue Carroll, journalist och kollumnist.
Anette Charles, skådespelare ("Grease" mm).
Aldo Clementi, kompositör.
Clarence Clemons, saxofonist (The E-Street Band).
Jeff Conaway, skådespelare. ("Grease", "Taxi" mm).
Jackie Cooper, skådespelare (första barnskådespelare att bli Oscars-nominerad, yngsta någonsin att bli nominerad för bästa huvudroll.)
Smiley Culture (David Victor Emmanuel), sångare och DJ.

Mia Davis, skådespelare och modell.
Troy Davis, dömd mördare, (avrättad).
Nate Dogg (Nathaniel Dwayne Hale), musiker.
Sir Michael Dummett, filosof.
Ryan Dunn, tv-snubbe och tokstolle ("Jackass").

Edward Edwards, seriemördare.
Annalisa Ericson, skådespelare och revyartist.
Lasse Eriksson, komiker.
Maria Eriksson, Sveriges äldsta person (blev 110 år).
Jonas Ernelid, handbollsspelare.

Peter Falk, skådespelare ("Collumbo" mm).
Barry Feinstein, fotograf.
Gunnar Fischer, filmfotograf ("Det sjunde inseglet" mm).
Helen Frankenthaler, konstnär.
Dan Frazer, skådespelare ("Kojak", "Bananas", "Law & Order" mm).
Joe Frazier, boxare (olympisk mästare och tungviktsvärldsmästare).
Betty Ford, first lady och rehab-grundare.
Alan Fudge, tv-skådespelare.

Patrick Galvin, poet.
Maria Gomez Valentim, världens äldsta människa (blev 114 år).
Farley Granger, skådespelare.
Andrew Grant DeYoung, dömd mördare (avrättad).
Freddie Gruber, trummis.

Otto von Habsburg (Franz Josef Otto Robert Maria Carlos Anton Karl Max Heinrich Sixtus Xavier Felix René Ludwig Gaetano Pius Ignazius von Habsburg), kejsarson och politiker. Med ett jävligt långt namn.
Edward Hardwicke, skådespelare.
Colin Harvey, författare.
Vaclav Havel, dramatiker och politiker; Tjeckoslovakiens sista president.
Heavy D (Dwight Arrington Myers), rappare, sångare, producent och skådespelare.
Heidi, vindögd opossum.
Tim Hetherington, fotojournalist (dödad i Libyska inbördeskriget).
Sean Hoare, journalist.
David Holbrook, författare och poet.
Dolores Hope, sångare och filantrop; hustru till Bob Hope. (Båda blev över 100 år gamla).
Dorothy Howell Rodham, hemmafru; Hillary Rodham Clintons mamma.
Bill Hunter, skådespelare.
Gun Hägglund, tv-personlighet.

Brian Jacques, författare.
Steve Jobs, dataguru och äppelodlare.
Kjell Johansson, bordtennisspelare.
Kurt Johansson, sportskytt.
Rebekah Johansson, modell, bloggare och dokusåpadeltagare.

Bill Keane, serietecknare.
Jack Kevorkian, patolog och eutanasist…ent.
Muhammar Khadaffi, galenpanna.
Frank Kameny, människorättsaktivist.
Gustaf Kjellvander, musiker och sångare (Sideshow Bob, Songs of Soil, The Fine Arts Showcase).
Kim Jong Il, liten konstig farbror.
Lloyd Knibb, Trummis (The Skatalites).
Knut, isbjörn.

Usama Bin Laden. That guy.
Jack LaLanne, fitnessguru.
Jani Lane, sångare (Warrant).
Andrew Laszlo, filmfotograf.
Barrie Lee Hall Jr., trumpetare.
Tony Levin, trummis.
Daniel Lind Lagerlöf, regissör.
Len Lesser, skådespelare ("Seinfeld", mm)
Stefan Liv, hockeyspelare.
Sidney Lumet, regissör.
Ragnar Lundberg, friidrottare.
Kurt Lundquist, friidrottare.
Ingrid Luterkort, skådespelare, musiker och regissör.

Lennart Magnusson, fäktare.
Kenneth Mars, skådespelare ("The Producers", "Young Frankenstein" mm).
Hugh Martin, kompositör och dramatiker.
Pierre Jean "Buster" Martin, Storbrittaniens äldsta anställda (vägrade gå i pension, var enligt egen utsago 104 år gammal när han dog, men enligt andra rapporter "bara" 97. Oavsett vilket rimligtvis Reinfeldts mönstermedborgare).
Anna Massey, skådespelare.
Anne McCaffrey, författare ("Dragonriders of Pern"-serien mm).
Bill McKinney, skådespelare.
DJ Mehdi (Mehdi Favéris-Essadi), DJ och producent.
Zden ek Miler, animatör ("Den lilla mullvaden" mm).
Dan Mills, animatör ("Family Guy" mm).
Gary Moore, musiker.
Perry More, författare och regissör.
Harry Morgan, skådespelare ("M*A*S*H", "Dragnet" mm).
Mika Myllylä, längskidåkare.
Eilert Määttä, hockeyspelare.

Charles Napier, skådespelare.
Betty Neumar, misstänkt mångmakemördare.
Lena Nyman, skådespelare.
Carl Nyrén, arkitekt.
Valter Nyström, långdistanslöpare.

Clifford Olson, seriemördare.
Patrice O'Neal, komiker.
Ali-Reza Pahlavi, prins.
Pinetop Perkins, musiker.
Lana Peters (Svetlana Iosifovna Alliluyeva), dotter till Stalin.
Sven "Plex" Pettersson, sportjournalist och -kommentator.
Gunilla von Post, aristokrat (vad nu det är), påstådd älskarinna till John F. Kennedy.
Pete Postlethwaite, skådespelare ("The Usual Suspects", "Brassed Off", "The Town" mm).

Peggy Rea, skådespelare.
Peter Reading, poet.
REM, popband.
Sam Rivers, musiker.
Cliff Robertson, skådespelare.
Andy Rooney, journalist och tv-farbror ("CBS 60 Minutes" mm).
Birgit Rosengren, skådespelare.
Sif Ruud, skådespelare.
Jane Russell, skådespelare.
Ken Russell, regissör.
Uno Röndahl, författare.
Assar Rönnlund, långdskidåkare.

Saab, personbilsfabrikat.
Gunter Sachs, fotograf.
Syed Saleem Shahzad, journalist (mördad).
Eunice Sanborn, världens äldsta person (blev 114 år).
Ingrid Sandahl, rymdfysiker.
Tura Satana, skådespelare.
Randy "Macho Man" Savage, wrestlingstjärna.
Hubert Schlafly, uppfinnare.
Maria Schneider, skådespelare.
Conrad Schnitzler, musiker (Tangerine Dream, Kluster mm).
Sherwood Schwartz, tv-producent.
Gil Scott-Heron, poet, musiker och författare.
David Shapiro, musiker.
Jim "Motorhead" Sherwood, musiker (Mothers of Invention).
Michael Showers, skådespelare.
Shrek, får (ett osedvanligt ulligt sådant)
Sargent Shriver, statsman och aktivist
Fred Shuttlesworth, människorättsaktivist.
Joanne Siegel, modell (gift med "Stålmannen"-skaparen Jerry Siegel, inspiration till karaktären Louise Lane).
Joe Simon, serietecknare och konstnär.
Lars Sjösten, musiker.
Henning Sjöström, advokat.
William Sleator, författare.
Bubba Smith, amerikansk fotbollsspelare och skådespelare.
Phoebe Snow, sångare.
Sócrates, fotbollsspelare.
Melvin Sparks, gitarrist.
Gary Speed, fotbollsspelare och -coach
Lorenda Starfelt, regissör och aktivist.
Mike Starr, basist (Alice in Chains).
Gaby Stenberg, skådespelare.
Poly Styrene (Marianne Joan Elliott-Said), sångare och musiker (X-Ray Specs mm).
Jan Svanlund, sportjournalist och -kommentator.
Kate Swift, författare.

Rafiq Tağı, journalist (mördad).
Elisabeth Taylor, skådespelare.
Kelly Thomas, psykiskt sjuk hemlös man som slogs ihjäl av poliser i Fullerton, Kalifornien.
Newton Thornburg, författare.
Birgitta Trotzig, författare.
Mark Tulin, basist.
Sven Tumba, hockeyspelare.
Cy Twombly, konstnär.
Tv-eken, ett träd (!).

Per Unckel, politiker, Stockholms landshövding.

John Walker, musiker (The Walker Brothers)
Sven-Olof Walldoff, producent, dirigent, kompositör.
Mikey Welsh, basist (Weezer).
Laila Westersund, skådespelare, revyartist.
Dan Wheldon, racingförare.
Robert Whitaker, fotograf.
Andy Whitfield, skådespelare, modell.
Dori Wilson, författare, aktivist.
Lanford Wilson, dramatiker.
Tom Wilson, Sr., serietecknare (Ziggy).
Ingvar Wixell, operasångare.
Diana Wynne Jones, författare.

Anna Yablonskaya, dramatiker, poet (ett av offren i bombattentatet mot Domodedovo-flygplatsen i Moskva).
Peter Yates, regissör.
Susannah York, skådespelare.
Doyald Young, fontograf, grafisk designer.
Snooky Young, trumpetare.

Bill Zeller, dataprogrammerare vars självmordsbrev triggade en massiv medvetandedebatt om de långvariga effekterna av sexuella övergrepp.
Laura Ziskin, filmproducent.