Fulingen Sudre, Loreen och kulturen

Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder tyckte att fel låt vann. Inte för att Loreens framförande av "Euphoria" brast i sina musikaliska kvalitéer (eller möjligtvis i sina scenografiska eller koregrafiska dito) – vilka i dylika sammanhang väl brukar anses vara tämligen centrala värderingaspekter – utan för att Loreen inte värnade om det svenska språket utan framförde sitt/vårt bidrag på så kallad utrikiska, och på så vis (i metaforisk mening) typ urinerade på vårt fina svenska språk och därmed kulturarv. 
(Huruvida Björn Söder även hyser agg mot andra osvenska drag i Loreens uppenbarelse lämnar jag här ospekulerat).

Och folk här och var, i synnerhet på sociala media, var inte sena att påtala för Björn att det där (för att uttrycka det i milda omskrivningar) kanske inte var helt smart/snällt att hävda.



Nåja, alla, även korkade, åsikter är ju faktiskt tillåtna i det här samhället, så länge de inte kommer någon till direkt skada (de indirekta skador som någon/många säkerligen kan åsamkas medelst den fördumning som korkade åsikter hypotetiskt kan medföra är ju (måhända dessvärre) svårt att reglera med demokratiska grundpelare), så Björn Söder får väl egentligen tycka vad han vill om Loreen och den eventuella skam hon sköljer över vårt land med sin ESC-seger (Personligen tycker jag det verkar vara en allmän konsensus bland svenskarna att hon med sin seger ger vårt land anledning till nationell stolthet… men jag har å andra sidan inte mina glasögon på mig just nu, så jag kan mycket väl ha avläst situationen helt galet).
Men om korkade åsikter nu tillåts så tänker jag bannemej också drämma till med en – för personligen tycker jag att det är skandal att Björn Söder själv pissar ganska ordentligt på det svenska språket.
Ta bara hans namn – till att börja med innehåller både hans för och efternamn bokstaven "ö". Denna bokstav saknas ju i världens största språk (typ spanska, kinisiska, engelska och arabiska) och verkar därvidlag kanske ganska typiskt svensk. Men sålunda är icke fallet. Nej, vårt härligt nordiskt klingande ö-ljud skrevs på den gamla goda tiden, då Sverige fortfarande var jävligt svenskt, med bokstaven ø (som ju fortfarande våra något lydigare grannar i Norge, Danmark och Färöarna använder sig av). Varianten "ö" förekommer i den nutida (svårt sönderinfluerade) svenskan tack vare att ett gäng tyskar kom och våldförde sig på vårt vackra skriftmål. (Förvisso finns de som hävdar att Björn Söder och hans parti inte är helt främmande för släktskap med vissa tyska strömningar, men officiellt tar ju SD avstånd från de strömningar som i dylika fall brukar åsyftas, så vi måste anta att även tyska influenser ses från SD-håll som besvärande urinfläckar på vår gamla hederliga futark).

Vidare kan påtalas att bara rena förekomsten av namnet "Björn" är en styggelse mot allt vad pursvensk kultur och svenskt språkbruk heter. Att ens nämna namnet på djuret björn (en farlig och skräckinjagande best) innebar i vår fina fornnordiskt svenska gammelkultur nämligen en ohygglig otur och därmed en hejdundrande synd. Namnet "Björn" (som för övrigt betyder och är etymologiskt besläktad med ordet "brun") brukade därför i stället ersättas med exempelvis "Ofreden", "Styggnacke", "Fulingen", "Storkräket" eller en av de något snällare varianterna "Skogskisse", "Myrtass", "Basse" eller "Bamsefar".

Även ordet, och därmed även namnet, "Söder" är (såklart) ett senare påfund, en äcklig mutation på vårt fina språk. Ursprungligen hette det ju Sudre, vilket var namnet på en av de fyra dvärgar (de andra hette Nordre, Austre och Vestre) som Oden placerade ut i de fyra vädersträcken för att bära upp himlavalvet.

Så så var det med den saken – skämmes, Björn!


Men, som sagt, om nu Björn (aka Storkräket, aka "den brune") Söder inte lyckas hantera det måhända motsägelsefulla faktum att kultur innebär både bevarande och förändring, så får han väl göra det, och tycka (om än alltså inkonsekvent) att man bör bevara det svenska språket, även i Eurovision Song Contest (förlåt mig, Eurotittiska Sångtävlingen) bäst fan han vill.
Ja, jag antar att han tycker det var mycket bättre på den gamla goda tiden, innan Schlagerlandet Sverige (förlåt, "Svea Slåarkonungadøme") lät osvenska fultungor ta plats vid melodifestivalmikrofonerna – exempelvis då vårt vänaste land uppå jord Europasegrade med så fina, pursvenska titlar som "Waterloo" och "Diggiloo diggilej", eller då Carola 1983 plockade en hedervärd tredjeplats med sin låt om kärlek till mörkögda främlingar.
Ja, det var tider det… fina, euforiska svenska tider…

Med väldiga hälsenor
– Semantiksmurfen

Nars Loreen

Förlåt. Ville inte vara en drygröv som på besservissrigt jävla översittarmanér klankar ner på festen – det är trevligt och bra och jättekul att (typ) hela folket kan samlas vid en gemensam glädjefull lägereld och ett gemensamt engagemang. 

Men…

…när ALLA statusuppdateringar i min facebookfeed (utom typ tre under de senaste timmarna) handlar om ESC, liksom ALLA tweets i min twitterfeed, så blossar min masspsykosfobi upp ordentligt. Ångest.
Nej, det är inte ditt fel, och det är kanske inte rationellt, men så är det.

…visst, kej, jag är säkert lite avis på alla er som har ork att bry sig om det där. Och det är väl extra tråkigt att vara utanför när ALLA är där inne. Eller kanske är jag bara bara ledsen över att inte ha någon att kolla på ESC med, vilket väl nog är vad som hade krävts för att jag skulle orka bry mig. Jag hade säkert tyckt det varit jättekul att kolla på ESC. Eller på vad som helst.

…den här vansinnigt esc-täta och höga fb- och twitter-aktiviteten känns konstig (om än inte ett dugg oväntad)…. När jag i min ungdom orkade bry mig om ESC så gjorde jag detn framför tv:n tillsammans med några polare. Gör man inte det längre? Är ni alla lika ensamma som jag och måste förmedla varenda liten tanke om vad ni ser på tv till era vänner via facebook och twitter? Det är väl i sådant fall helt okej. Att vara ensam är inte kul, och facebook och twitter är väl i viss mån till för att slippa känna sig ensam bara för att man råkar vara själv. Synd bara att så många av er är ensamma. Ni har mina tankar.
Eller har ni de facto vänner hos er i soffan som ni tycker så jävla obra om att ni hellre delar med er av alla era tankar till fb och twitter, och hellre lägger er uppmärksamhet på vad fb och twitter har att säga än att, ni vet, prata med varandra? I sådant fall skulle ni ju kanske kunna låna ut några av era soffgrannar till oss som sitter ensamma och kanske gärna skulle ha någon att prata med?

…okej, även man har sina bästaste mest älskade vänner hos sig så kan man ju få fb:a och twittra; visst kan det vara trevligt att få dela med sig till fler än bara dem i samma rum, i synnerhet om man har något så fantastiskt underfundigt att säga att det faktiskt skulle berika tillvaron hos någon av alla dem utanför rummet, hos alla andra fb-vänner och twittrare som ser exakt samma sak i sin tv-ruta som en själv. (Men, och här är jag ledsen att behöva spräcka bubblor, i 26 av 27 fall (cirka) så har man inte det, hur briljant man än tycker att man är.)
Eller har vi bara, med sociala medier, skapat oss ett så ofantligt stort bekräftelsebehov (alternativt en så stor osäkerhet på våra relationer) att de kära vi har nära inte räcker? Det får jag väl i sådant fall bara, helt utan att kasta någon skuld eller skam på någon, ledsamt konstatera.
Eller är vi bara ute efter den totala samvaron, där vi i våra feedar kan konstatera att typ alla andra tycker precis, eller i alla fall engagerar sig i samma sak som vi själva och att vi därigenom kan bli ett och samma? Ja, det är ju jättefint! Samvaro FTW!!
Förutom då för den (hypotetiska någon?) som kanske inte är med… För hen svider det kanske lite. Lite extra. Lite extra bittert.


Nåja, som sagt – jättebra att ni har kul och trevligt vid er ESC-tv! Och jag är jätteglad att Loreen verkar vinna (jag dömer här i skrivande stund efter jubel jag hör från grannhusen, ity jag ju släppt blicken från fb- och twitter-feedarna ett tag) och att ni (alla/väldigt många) blir jätteglada av det.

Och ja, det är ganska skitlöjligt att flika in ett tweet eller en fb-status om att det finns fattiga barn i Sverige mitt i esc-floden. Verkligheten är inte svartvit, att man twittrar om ESC betyder inte att man inte bryr sig om barnfattigdom, eller att ESC är helt jävla oviktigt bara för att det finns barn som är fattiga (och massa annat otäckt).
Men jag gjorde det ändå. Inte för att kasta skit på er som kollar på ESC eller fb:ar och/ eller twittrar om det, även om det kanske kunde uppfattas så, utan för att stilla min ångest över att inte göra det, och inte ens ha någon egentlig vilja att göra det. Och att därigenom känna mig ganska ensam.
Bitter? Tja, lite.
Avundssjuk? Absolut.
Missunsam? Inte ett jävla dugg.
Vill, genom att påminna om att det finns dem som befinner sig utanför den kollektiva glädjebubblan, inte klandra er som befinner sig i den – bara hoppas att ni vet att ni inte bara är glada, utan också bör skatta er lyckliga.

Och om någon, mot förmodan, råkat orka läsa det här, ända hit, så har jag kanske i alla fall lyckats få någon att uppskatta sin glädje längre ännu längre än glädjen själv räcker. Och kanske lyckats få någon som befinner sig utanför den kollektiva glädjebubblan att känna sig mindre ensam, även om hon råkar vara väldigt själv.

Så, grattis till alla! Och till Loreen!
Nu (!) tycker jag det kan vara helt på sin plats att uttrycka massa ESC-glädje, såväl som jubel från soffor och balkonger som på fb och twitter.
Ha en fortsatt underbar kväll allihopa!

Nu ska jag kontemplera det lite smålustiga faktum att det på mitt tangentbord finns en liten knapp som det står "esc" på…

Befreckelse

Det är alltid trevligt att plåta porträtt. Ibland är det ännu trevligare.

Hammaren och skäran och lilla vickevire

Parisa Amiri la idag upp en skärmdump på sitt twitter. Den tyckte jag var rolig.
Vilket jag påpekade med en RT och med en länk på facebook, båda ackompanjerade med "Åh, guld☆ till Parisa! :-)"
Där tyckte inte alla alls att det var lika roligt som jag tyckte.

Ingen chockstormsattack förvisso, men väl ett par kommentarer som föga höll med mig:

"Ja, och snart är det dags för ett hakkors, sen laddar vi upp en bild på Pol Pot. Charmigt!"

"Osmakligt… utan att personligen ha ngn som helst överrojalistisk underton, tycker jag bara att symbolen för många års förtryck, massmord, etnisk och religiös förföljelse bara helt enkelt är osmaklig i sammanhanget…"

…från ett par kompisar som båda är väldigt kloka och som jag respekterar väldigt, även i ovan nämnda kommentarer, vilka ju är helt sanna.
Så självklart kände jag mig här ganska dum, med egot lätt sargat och med ett ömsom stressat stammande, ömsom uppgivet suckande, behov att förklara mig.
(I synnerhet för att Parisa Amiri i sin rolighet inte alls var lika dum som jag var i min taffliga spridning av den, och om inte jag förtjänar upprättelse (lite högtravande ord här kanske, menmen…) så gör i alla fall hon det.)
När jag började försöka utveckla en argumentation som svar metastaserade den emellertid, som vanligt, till en längd som passar sig bättre här, i bloggformat, än i kommentarstråden på fejan. (Ja, man får tycka att detta är ett tecken på att jag är en konfrontationsrädd fegis snarare än en som ser tillpunkttalandet som en mer fruktbar saklighetsmotor än det socialmedialt snuttifierade "Debatt"-hetset.)

För, som sagt, de där kommentarerna/kommentatorerna har ju så klart helt rätt. Det där kan man så klart tycka, och självklart är det oerhört osmakligt att använda hammaren och skäran för att anspela på massmord, förföljelse, förtryck och etnisk rensning.
Jag är dock övertygad om att Parisas intention här knappast var just en sådan anspelning. Och samtidigt vill jag hävda att hammaren och skäran i nutidshistorian är en långt mycket mer komplex symbol än hakkorset, på samma sätt som begreppet "kommunism" är betydligt mer komplext än "nazism". (Eller att en Stalinmustasch är betydligt mindre förarglig än en Hitler-dito).
När jag ser hammaren och skäran bredvid konceptet "kungligt dop" faller i alla fall mina tankar om kommunismen direkt till de (tycker jag) ganska vettiga tankarna om
arbetar- och bondeklassens – det hårda arbetets och den allmänhetliga samvarons – rätt till makt i motsats till idiotin med en av Gud eller arv tilldelad dito. Det är för mig i den här kontexten betydligt mer naturligt att tänka på dessa tidiga kommunistiska tankar snarare än på Stalin och de grymheter som skedde i kölvattnet av hans korruption av den kommunistiska värdegrunden. Ja, för mig låg helt enkelt "ett opium för folket" och bilden av en tsarfamilj som plötsligt blivit lite skakis närmare till hands för tanken än Sibirien, gulager, förföljelser och massmord.

I sammanhanget är jag övertygad om att Parisas skämt var just det, ett skämt, där humorn ligger i att ställa den rojalistiska yrans galenskap (ingen värdering från mig av rojalismen eller monarkin i övrigt här, bara av dess galenskapsdimensioner) på sin ända med en skarp konstrast. En kontrast som jag ser som tydlig mellan just det kungliga och religiösa å ena sidan och den kuvade folkmassan å den andra, men som egentligen inte ens kräver en såpass ingående analys – för man behöver inte plocka sönder det hela till intellektmolekyler utan kan stanna vid det enkla faktum att det här var menat som ett skoj och att humorn i att rita en hammaren-och-skäran-symbolen inte hade en mer hatisk undermening än "men hallå, är inte det här ändå liiiite silly?"

Jo, jag vet – "det var ju bara ett skämt" är en av de mest urbota korkade ursäkterna man kan när man gjort något dumt. Men det blir oftast dumt först när man låter det hamna i fel kontext, där någon kan ta illa upp. Och det löpte ju Parisas hammare och skära trots allt väldigt liten risk att göra – för skämtets kontext var inte att få en liten oskyldig (om än kunglig) bebba att börja gråta över att någon kunde vara så elak som att anspela på mord och ondska i en så fin och glädjefullt sammanhang som ett barndop genom att ge henne en teckning; nej skämtets kontext var en skärmdump av en möjlighet att via en larvig webbgrunka rita en teckning till en liten bebis som man egentligen inte borde ge mer uppmärksamhet än vilken annan bebis som helst.
Och även om Parisa nu tryckte på "skicka" efter att ha ritat sin hammare och skära så skulle det likt förbannat aldrig komma lilla Estelle till harms. För jo, lika övertygad som jag är om hennes intentioner med sin lilla skärmdump (Parisa får jättegärna rätta mig här om jag har fel i hela, eller delar av, min analys) lika övertygad är jag om att den lilla kungliga gullungen till tronarvinge skiter prinsessblöjan till brädden i vad några av hennes hedrande undersåtar kladdat till henne via en töntig webbwidget.

 
No harm, no foul, alltså.
…oooom det inte hade varit för att jag delade med mig av en potentiellt osmaklig symbol till en demografi utanför jargongkontexten, till människor som uppenbarligen kunde ta illa upp.

För det är ju så med symboler, de är vad man lägger i dem; vad gäller hakkorset råder ganska överväldigande konsensus om att det är proppfullt med otrevligheter. Medan en nästan lika överväldigande konsensus råder om att det kors under vilket lilla Estelle idag fick sitt namn nedpräntat som en ofrivillig bekräftelse av den augsburgska bekännelsen från 1593 är en i allmänhet god symbol, full med kärlek till nästan och andra kinder och snygga skägg…
Men man skulle även, med en inte alltför grov tweekning av argumentationen om hammaren och skäran och Stalins blodiga nävar, kunna hävda att korset i grund och botten är ett avrättningsredskap (lex Bill Hicks) eller påtala alla de ofantliga grymheter som gjordes i denna symbols namn under korstågen (eller de idioter som fortfarande gömmer sina hatbrott bakom det).
Och vad man lägger hos hammaren och skäran är, som sagt, mer komplext – ibland kan det vara en kuvad arbetare under en orättvis och ond maktfullkomlighet, men det kan även (antagligen betydligt oftare) vara just den orättvisa och onda maktfullkomligheten som läggs i betydelsen. Blod, mord, ondska och ännu mera ondska…
Det glömde jag bort lite när jag retweetade och fejsbokade, vilket var klantigt och dumt.
Ber om ursäkt för det.

Tycker dock fortfarande att Parisa var rolig (och inte alls särskilt osmaklig. I alla fall inte osmakligt osmaklig).

Sälsamt tramsigt.

Just det ja. Var ju på Skansen. Träffade djur. Lärde mig prata säl.

 

 

 

Whatchalookinat?

Klarade av det obligatoriska årliga Skansenbesöket med syskonbarn. Tog massa bilder på djur. Alldeles för många, som vanligt. Orkar inte göra något med dem nu, så jag börjar med bara en. En pippifågel.